Tur i oturen
Manne, våran bebis.. Lilla kille!
Han föddes 16:e Mars kl. 23:07, vägde 3450 g och var 52 lång. Men det fick vi inte reda på förrens kl.12 dagen efter.. på min födelsedag. Den bästa och värsta i mitt liv.
13 minuter efter förlossningen hade han fortfarande inte kommit igång ordentligt med andningen, han var blåaktig och bräkte. Fick förklarat att han sugit i sig fostervatten, att det var vanligt. De tog honom till akutrummet, frippe följde med. Där fick han syrgas som hjälpte lungorna att få ordentligt med syre. Jag blev mer och mer orolig där jag låg och bara väntade på att han skulle komma tillbaka, eller att jag skulle få komma in till honom. Barnmorskor och Frippe kom hela tiden in och sa att det var bra men att han fortfarande behöver hjälp. Efter en timme ringde dom Örebro, en ambulans med kuvös skulle hämta honom då de inte hade barnläkare i kga nattetid, att dom ville ha honom på observation. Kunde inte ta in det, sa bara att jag måste följa med. Men så blev det inte, läkaren övertalade oss om att vara kvar, sova ett par timmar så skulle han vara tillbaka när vi vaknade. Jag satt brevid honom innan han åkte, med en hand på hans panna och pratade och pratade.. sa att mamma var där och att allt snart är bra. Han kämpade i den lilla masken och nu var han fint rosa. lika vacker som sin syster. Innan han lades i kuvösen fick han komma upp på mitt bröst, rummet var fullt av folk... men allt var lugnt. Dom tog av honom masken då han syresatte sig okej. I 15 minuter fick han ligga hos mig, alla i rummet var tysta och lät oss ta den tiden. vyssade och luktade på hans huvud, tiden stod still. Det bara slet i hjärtat när dom la in min lilla människa i kuvösen, jag strök över pannan och sa gonatt, ses snart älskling. Sen stängde jag bara av mig själv., orkade inte.
Kl. 3 kom dom in och sa att han var på plats och att han mådde bra. kl. 6 bröt jag ihop fullständigt då han inte kommit tillbaka än, som vi hade hoppats.. som läkaren hade sagt. De ringde in till Örebro och dom berättade att han inte behövde hjälp längre, men att dom ville ha honom kvar till 8 när de hade morgon ronden, sen kommer han. Vi åt frukost och timmarna gick, de sa hela tiden att dom håller på att ordna transport. Vid 10-11 började vi bli riktigt frustrerade. Jag tog en dusch och sa att vi måste till honom NU! Vi åkte, fattar inte varför vi inte åkte tidigare? Men man lyssnar ju och litar på läkarna..
Rullstol upp till 35:an där han var. En sjuksköterska satt med honom på bröstet, direkt lät hon mig ta hennes plats och la honom försiktigt på mig, då kom tårarna.. dom bara rann och rann och rann, och jag började sakta slappna av. De hade fortfarande inte ordnat med transport så vi tog med honom själva... han var ifrån oss helt i onödan 6 h för mycket, egentligen 10 då vi skulle följt med från första början. Detta är nu anmält från Karlskoga och snart av oss, måste bara samla kraft. Det var usös ansvar att ta honom tillbaka så fort han var bra.
Vi är tacksamma! Att han fick bästa hjälpen, men han behövde komma till mig mycket, mycket tidigare. Han har inte fått några men och är fullt frisk. Mitt hjärta har fått en reva, den jobbar jag och Manne på att få att läka hela tiden, hoppas att han inte hade lika ont i hjärtat som oss dom där vidriga timmarna.
Amningen känna extra viktig att kämpa med och han ligger i stort sätt på mig hela nätterna. Mardrömmarna som kom första dagarna har börjat tona ner sig och jag har sakta börjat acceptera hela grejen.
Han är fullt frisk och är hos oss NU !
Vi tog igen bb tiden, var kvar i kga två dagar. Fick den där ljuvliga brickan, då var även storasyster med. Vi njöt och grät av lättnad, kände oss extra rika.
❤️