Ur ett sommarregn
Dessa små och stora funderingar Sigrid har. För det mesta små, men de är oftast de största.. på ett annat plan. Barn har en förmåga att få ner en på jorden, komma på sig själv. En så enkel sak som att ett sommarregn kan vara det härligaste.
-nejnej, kom in älskling, det regnar ju! Jättemycket.. Inte bada nu!! -jaa mamma! Det kittlar pannan och det är varmt! Följt av ett bubblande skrikande skratt av förtjusning och lycka. -varför badar inte du mamma??! Ankorna badar, abborarna badar..! Då kan man ju bara le, hon påminde precis sin mamma om något livsviktigt. Hur kommer det sig att man tappar det där? Jag vet ju exakt hur härligt det är att bada i ett sommarregn. Värmen när man kommer under vattenytan, spänningen och hur man sedan skakar och hackar tänder med blåa läppar under handduken.
Låta dom känna, vad det än må vara.. glädje, besvikelse, ilska, barfota fötter, sorg, avudsjuka, rastlöshet, längtan, smärta, ett sommarregn. Livets skola. Att stå ut, lära sig empati. Ha oss som sin trygghet i allt det där, som puttar in när det nått sin gräns. Som i sin tur gör dom till föräldrar som kan stå ut med allt det där, för dom vet redan allt om det där, det livsviktiga. Ge trygghet.
Om man vill göra dem en tjänst. Eller är det vår skyldighet?
Tankar som kommer ur ett sommarregn.
